”Här i Sverige får vi ofta höra att man ska vara glad att man är född i ett land som detta. När vi ser på vår jord så inser man att det finns en stor sanning i det uttrycket. Vi bor i ett land där mycket fungerar bra. De flesta känner sig trygga, får uttrycka sig fritt, ha mat på bordet och tak över huvudet. Men även här finns det dem som lever under förhållanden som vi inte borde acceptera. Människor som hamnar vid sidan av. Människor som kanske inte alltid syns. Människor vars omständigheter i vissa fall kanske är svåra att förstå. I vissa fall är dessa människor barn.”
Introduktionen till filmen ”Mitt liv som barn”
Tisdagen den 18 mars intog Street Law-gänget UNICEF:s kontor nära Fridhemsplan i Stockholm. Vi blev emottagna av Emma Schönberg som visade oss in i kontorets lilla konferensrum. Eftermiddagstrött fyllde jag tacksamt en kaffekopp innan Emma tog till orda. Temat för dagen var barnkonventionen och barn i socialt och ekonomiskt utanförskap.
Alla barn i Sverige ska ha rätt till en viss nivå av social trygghet, levnadsstandard och utbildning. Men i ett komplext samspel av faktorer som diskriminering, segregering, fattigdom, fysiska eller psykiska orsaker hamnar vissa barn utanför. I realiteten finns stora skillnader mellan olika barns tillgång till dessa rättigheter. Emma pekar exempelvis på att utbildningskvaliteten skiljer sig markant beroende på var man bor.
Vi avslutade med att titta på UNICEF:s film ”Mitt liv som barn” (finns på http://unicef.se/utanfor), där barn i utanförskap själva fick berätta om deras situation. En film där vi fick ta del av deras perspektiv. En barndom med missbrukande föräldrar. Ett ensamkommande flyktingbarn som utvisats men inte har någonstans att återvända. En pojke som dog av en överdos när de som skulle hjälpa honom gick på sommarledighet. Han som blev misshandlad hemma, mobbad i skolan och försökte hänga sig på skoltoaletten. Och fler.
Jag griper efter kaffetermosen för att ta en påtår och tittar mig runt i rummet. Här sitter vi, ett dussin juriststudenter, och instämmer i barns absolut lika värde. Universitetsstudenter på en av landets mest eftertraktade utbildningar. Blivande akademiker. Blivande experter på allas lagstadgade rättigheter.
På juristprogrammet fokuserar vi på rättigheter utan att lyssna på dem som behöver dem som mest. Utan att få höra rösterna som varit med om att systemet brister. Hur ofta behöver vi konfronteras med utsatthet? En artikel om ämnet är kanske skriven av en professor och en föreläsning hålls av hans eller hennes kollega. Vi behöver inte möta problematiken ur något annat perspektiv. Frågan är om vi verkligen kan ta den på allvar om vi inte behöver se den på riktigt.
Med detta menar jag inte att vi alla i rummet är helt isolerade från vad utsatthet innebär. Jag vet inte heller de andras livshistoria. Men jag vet att vi på många sätt är privilegierade. Och jag menar att detta medför ett ansvar. Menar vi allvar med att alla barn har samma rättigheter, då måste vi också erkänna vår egen skyldighet att lyssna, ta problematiken på allvar och agera. De barnen vi inte ser kommer obemärkt falla mellan våra stolar.
Filmen avslutas:
”Om vi skrapar lite på ytan kanske vi upptäcker att vissa saker inte står rätt till. (…) Det är skillnad på att ha rättigheter och att faktiskt få dem tillgodosedda. Vad är vi beredda att göra för att inga barn i Sverige ska hamna vid sidan av? För att inga barn i Sverige skall hamna utanför?”
Skrivet av: Eira Arb-Zackrisson
Foto: UNICEF
