Den 24:e februari i år, samma dag som Ryssland invaderat Ukraina, höll statsminister Magdalena Andersson tal till svenska folket. I det utmärkte hon sig genom att vända sig även direkt till barn och unga, i förståelsen för att också de kände förvirring och oro. Det här har historiskt sett inte hört till vanligheterna när auktoriteter vänder sig till allmänheten, men det är ett glädjande tecken på att vi lever i en tid då barnets förståelse för olika situationer ses som viktig.
Alla vi vuxna kan dra ett strå till stacken, genom att lyssna på och prata med barn när något hemskt eller komplicerat händer i världen. Det kan vara krig, naturkatastrof, gängkriminalitet, miljöhot eller någon annan kris, som ofta berör barn minst lika mycket som några andra. När ett barns samhälle eller omvärld skakas om behöver det kunna prata med en vuxen. Särskilt viktigt är det då att vi har beredskap om vi har barn nära oss, exempelvis i familjen eller jobbet.
Här är några enkla tips att ha med sig:
- Låt barnet bestämma fokus och form för samtalet. Som vuxen kan man höra efter om barnet vill prata, fråga vad barnet hört och sett om situationen, eller vad det tänker om det som syns i media. Men låt barnet välja vad det själv vill fråga om eller resonera kring. Det är inte självklart att barnet vill prata eller tänka på det alls. Kanske bekymras det också av någon helt annan aspekt än man själv gör.
- Se till att ha känslorna under kontroll. Situationen blir sällan bättre om man som vuxen överför egna känslor, som rädsla, ilska eller sorg, till barnet. Var samlad och se till att ha din egen sinnesstämning i schack innan du bjuder in till ett samtal om något upprörande. (Därmed inte sagt att det är fel att visa att man själv också upprörs.)
- Underskatta inte hur mycket barnet vet. Samhället är fullt av filmklipp, texter och bilder som är lätta för barn att exponeras för eller själva söka upp.
- Överskatta inte hur mycket barnet behöver veta. Det innebär förstås inte att vi ska pådyvla barnen ytterligare information som kan öka bördan. Även här gäller det att anpassa samtalet till barnets ålder och vad det verkar ha för insyn och intresse av situationen.
- Bagatellisera inte. Barns oro är värd att ta på allvar, även när vi som vuxna kan se att de exempelvis oroar sig för något som är väldigt osannolikt. Skratta inte åt oväntade farhågor och försök inte skyl över att något jobbigt och sorgligt faktiskt är just det.
- Lyft vikten av att vara källkritisk. Diskutera varifrån vilka faktaupplysningar kommer och vilken information som är värd att ta på allvar.
- Var alert på om barnet har särskilda skäl att känna oro. Ett barn som exempelvis själv har varit på flykt eller har andra trauma i sin bakgrund behöver självklart extra mycket stöd och trygghet.
