Röda Halvmånen, Röda Korskommittén och UNICEF ligger alla långt ifrån varandra i Kairo. Ändå har de flera samarbeten sinsemellan och pratar varmt om varandra när jag är på besök hos de respektive kontoren. Att Röda Korset har länkar mellan den internationella kommittén och den lokala verksamheten är föga förvånande, men det är desto mer imponerande att banden mellan de organisationer som är oberoende av varandra är så starka.
Det första tecknet jag fick på den styrkan var när jag får läsa en rapport om hur UNICEF, WHO och det Egyptiska ministeriet för folkhälsa gjort en vaccinationskampanj i landet. Med hjälp av 26 000 utbildade vaccinerare har man i tre novemberveckor under 2008 gjort fler än nitton miljoner ungdomar immuna mot mässlingen. Via samordning genom bland annat massmedia involverade man sjukhus, skolor, kliniker, armén och vitt skilda ungdomsverksamheter – ett livräddande och livförlängande samarbete.
Det är inte i många svenskars ögon som ordet mässling klingar alarmerande, men i andra delar av världen är det ett allvarligt hot mot barns hälsa och överlevnad. Under 2006 dog cirka 242 000 människor i världen av sjukdomen, av vilka huvuddelen var mycket unga. Detta trots att ett fullgott vaccin har existerat i över fyrtio år.
Om ett barn utsätts för viruset blir det med största sannolikhet smittat och ett av skälen till att ovaccinerade unga fortsätter bli det är att många äldre aldrig har fått något vaccin. Idag strävar man efter att göra hela landets befolkning – 76 miljoner människor – immun genom vaccinering.
Dagen efter att jag hade varit på UNICEF intervjuade jag Dr. Amal Mohamed Emam på Röda Halvmånen (den arabiska beteckningen för Röda Korset). När hon presenterade sig berättade hon att Amal betyder ”hoppfullhet”, och jag kunde i efterhand inte tänka mig ett mer passande namn. Med den position hon nått inom Röda Halvmånen hade hon en diger meritförteckning. Jag var förvånad över att hon ens hade tid att träffa mig. Men vi pratade i timmar och när vi skildes åt hade vi nästan svårt att ta adjö. Medan hon berättade om organisationens verksamhet kände jag frustration över den misstro som, ibland omotiverat, förekommer mot välgörenhetsorganisationer. Enbart den lilla, lilla sfär som Amal var inblandad i var imponerande nog, verklig nog, för att jag enbart skulle känna respektfullhet och inspiration.
Hon är delaktig i de flesta av den lokala organisationens ungdomsaktiviteter och är bland annat lärare i Första Hjälpen. Ungdomsprojekten är många; miljörelaterade, kulturella, sportorienterade, sociala. Amal har representerat Röda Halvmånen i många olika projekt och varit på seminarier i Afrika, Mellanöstern och Europa. Men det som hon berättade som var mest inspirerande är det arbete som Egyptiska Röda Halvmånen (ERC) gör med sina ungdomsklubbar. Med hjälp av byggnader där det finns modern datorutrustning, instrument, sporthallar, lekplatser, konst och pedagogiska vuxna uppmuntrar man unga att enas i olika aktiviteter. De behöver inte engagera sig som volontärer, men i stort sett alla som på grund av sitt intresse använder sig av byggnaden väljer i sinom tid att göra det. Sakta men säkert bygger man alltså upp en armé av insatta, engagerade och ofta ödmjuka unga; den nya generation som sedermera tar över.
Det var genom en av ungdomsklubbarna som Amal kom i kontakt med rörelsen: När hon var elva år var hon med om sin första jordbävning. Hon hade aldrig sett ordet ”jordbävning” skrivet, och första gången hon gjorde det stod texten ”Red Crescent” bredvid. För henne var det svårt, men lindrande, att förstå att någon satte upp ett motstånd mot den mardröm hon nyss upplevt, en instans som alls ansåg att det fanns något som kunde göras. Sedan dess har hon själv varit engagerad i Röda Halvmånen.
Jag frågade om hon har vänner inom organisationen. ”Nej”, svarade hon vänligt. ”Det här är min familj. Vi firar våra födelsedagar ihop, skrattar och gråter ihop, reser ihop. Och när det är dags att jobba blir vi fullt seriösa, för att dessutom få kunna njuta av framgångens triumf ihop. Att få dela våra segrar.”
