I östra Indien ligger ett barnhem där drygt 100 barn bor. Dagligen blir dessa barn utsatta för grov fysisk och psykisk misshandel av de anställda på barnhemmet. De organisationer som samarbetar med barnhemmet och därmed har makten att förändra situationen har avsagt sig ansvaret och barnen är helt i de anställdas våld. Barnsrättigheter.com har pratat med författarna bakom bloggen Lotusbarnen och Adoptionscentrum, en av de organisationer som kan påverka det nuvarande läget. Adoptionscentrums kommentarer kring barnhemsfrågan följs av respons från volontärerna.
2010 arbetade Josefine, Linnea och Sara på barnhemmet i Indien. Med egna ögon blev de vittnen till de övergrepp och den misshandel som barnen får utstå.
– Strax efter att vi reste hem till Sverige blev en man som tidigare blivit avsatt från sin ledande post på banhemmet återinsatt som Secretary. Detta trots att anställda, barn och en stor del av barnhemmets styrelserepresentanter, motsade sig detta faktum. Anledningen till detta ska ha varit representanternas vetskap om Secretarys förskingring av pengar, sexuella övergrepp av personalen samt misshandel av barnen.
Efter att volontärerna inte fått gehör bestämde de sig för att starta en blogg 2011, Lotusbarnen, med avsikt att uppmärksamma allmänheten samt statliga och privata organisationer om vad som försiggår på barnhemmet och för att sätta press på de myndigheter och organisationer som står i stånd att förändra situationen. I bloggen skildras misshandeln och förnedringen av barnen, man får ta del av tjejernas mailkorrespondans med olika organisationer men kan även läsa om små ljusglimtar ur barnens annars så miserabla tillvaro.
– Idag har det gått närmare två år och vi har fortfarande inte sett en förändring, tvärtom berättar många av våra vänner i den lilla staden att situationen har blivit ännu värre. Exempel på organisationer som kan förändra det nuvarande läget är National Human Rights Commission (Indien), Adoptionscentrum, Adoptionscentrum Söder, Unicef, Rädda Barnen, SIDA och alla NGOs inriktade på kvinnors och barns situation och rättigheter, men även enskilda personer i Indien med makt och brett folkligt stöd.
Gehöret de fått från de myndigheter och organisationer de kontaktat har varit av varierande grad. Den vanmakt de känner över att ingen verkar vilja ta ansvar för barnens situation är stor.
– Socialdepartementet och Barnombudsmannen har visat sitt stöd i frågan men meddelat att de inte kan gå in i ett enskilt fall. Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) har även de engagerat sig i frågan men av olika anledningar valt att inte öppna ett tillsynsärende relaterat till huruvida Adoptionscentrums licens för adoptioner skulle prövas.
På barnhemmet har man delat upp barnen i två grupper, de som bor där permanent tills de gått ur grundskolan och de som är avsedda för adoption. De små barn som har möjlighet att adopteras sover i en separat byggnad med fönster och med tillgång till värme under vintern. De övriga hade vid vår ankomst inte ens hela madrasser eller tillräckligt med kläder och majoriteten av barnen saknade skor. Alla barnhemmets barn är däremot registrerade under samma organisation vilket innebär att det är samma organisation som bär ansvaret för alla barn.
Det råder underbemanning på barnhemmet och de tre tjejerna berättar att det i långa perioder endast funnits två personer tänkta att ta hand om de drygt 100 barnen. Därför får barnen ingen stimulans på annat sätt än genom att underhålla sig själva. Vid flera tillfällen beordrades även barnen att utföra riskfyllt arbete så som att bära sten, stockar, tegel samt att bränna plast, utan vuxens tillsyn.
– Det är tydligt att pengarna från de olika biståndsorganisationerna (som har sin bas i bland annat Sverige, Schweiz och Frankrike) inte når sitt ändamål. Barnens mat uppfyller inte den indiska statens minimikrav på vad matsedeln bör innehålla, barnen har inte ordentligt med kläder och inte ordentliga sängar. Vi har även tagit del av anklagelser som hävdar att barnhemmets pengar används för privata resor och ändamål. Utöver detta anser vi att alla organisationer som är inblandade och informerade bryter mot barnkonventionens stadgar då de ignorerar ett så uppenbart fall av övergrepp på minderåriga.
Mammu och Secretary omnämns ofta i bloggen. De är två av barnhemmets högst uppsatta män som utför en systematisk misshandel av barnen och de anställda, samt använder dessa gärningar som hot. Utöver misshandeln tyder mycket på att sexuella övergrepp förekommer. I delstaten där barnhemmet är beläget är barnaga olagligt och på så sätt bryter dessa två män mot indisk lag, barns rättigheter och de mänskliga rättigheterna. Förutom detta är barnen tvingade att utföra kränkande handlingar under övervakning samt att deras personliga tillhörigheter regelbundet genomsöks och fråntas i syfte att kränka.
– Barnhemmet förändras till det bättre först när barnen får ordentligt med mat och husrum, när de känner sig trygga och har en vuxen som de litar på och som de kan anförtro sig till, istället för en vuxen som förnedrar dem. Barnen behöver stöd, tid och någon som kan hjälpa dem bearbeta den svält och död de bevittnat och den misshandel de utsätts för.
ADOPTIONSCENTRUMS KOMMENTARER I FRÅGAN:
Adoptionscentrum är en av de organisationer som årligen förmedlar barn från barnhemmet till Sverige. Det innebär också att de har makt att påverka situationen för barnen. I bloggen poängterar Josefine, Sara och Linnea att de inte önskar att Adoptionscentrum ska bryta kontakten med barnhemmet. Vad de vill är att Adoptionscentrum ska föra en rak, moralisk och ärlig diskussion som tydligt visar deras ställning i frågor rörande barnhemmets verksamhet och t.ex. om det är etiskt korrekt att återinsätta en man på sin tidigare position om han tidigare blivit avsatt för pengaskingring, misshandel och sexuellt utnyttjande.
Utdrag från Adoptionscentrums hemsida: “I mer än 20 år har vi arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, med att stimulera till inhemsk adoption, påverkan av myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Allt detta inom ramen för vårt biståndsarbete.”
Såhär beskriver de bl.a. sin arbetsvision: “Adoptionscentrum verkar för ett samhälle där alla har lika värde oavsett ursprung. FN:s konvention om barnets rättigheter och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner är grundläggande för Adoptionscentrums arbete.”
Hur ser ni på att ni förmedlar barn, som lever under så miserabla förhållanden som de barn på barnhemmet i östra Indien lever under, för adoption till Sverige?
– Skildringarna som finns på bloggen Lotusbarnen visar hur skadligt det är med barnhem – det är aldrig bra för barn att bo på barnhem, och det är en anledning till att Adoptionscentrum t.ex. har tagit principbeslut om att aldrig någonsin medverka till att det byggs nya barnhem. Detta gäller inte bara Indien. Missförhållanden kan förekomma, men Adoptionscentrum har genom insatser för bl.a. utbildning verkat för att förändra förhållandena för barnen. Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) har uppmärksammat barnhemmet och volontärernas berättelse, men inte inlett något tillsynsärende eller haft synpunkter på Adoptionscentrums verksamhet och kontakt med barnhemmet. MIA är en organisation som utövar tillsyn och kontrollerar att vi som adoptionsorganisation följer lagar och regler.
Hur tror ni att levnadsförhållandena på barnhemmet påverkar de barn som blir adopterade till Sverige? Får de någon psykisk vård i efterhand eller tar ert ansvar slut då adoptionen är genomförd? Vad känner ni att ni ha för ansvar förutom att förmedla adoptionskontakt?
– Alla barn som adopteras är barn med en eller flera separationer och många gånger också svåra upplevelser. Enligt socialtjänstlagen är det kommunens ansvar att ge stöd och hjälp efter adoptionen. Ett problem är att kommunerna inte alltid har resurser för detta, något som vi ofta påpekat. Adoptionscentrum ger också möjlighet till stöd genom avdelningsverksamheten som finns runt om i landet.
Ni har makt att göra något åt situationen på barnhemmet. Ni anser inte att ni bryter mot Er egen arbetsvision genom att låta den fruktansvärda situationen på barnhemmet fortlöpa? Varför har ni inte gjort något för att förbättra situationen på barnhemmet?
– Representanter för Adoptionscentrum har vid två tillfällen under hösten 2011 besökt barnhemmet som detta handlar om och då sett klara förbättringar för barnen. Personal har nyanställts och både barn och personal har fått utbildning som syftar till att stärka barnens rättigheter och ställning.
VOLONTÄRERNAS RESPONS TILL ADOPTIONSCENTRUMS UTTALANDE:
– Under de sammanlagt sju månaderna vi vistades på barnhemmet har vi flertalet gånger bevittnat hur barnhemmet städas upp inför ett besök och hur de anställda får klara instuktioner angående hur de ska agera. Plötsigt ler barnen, bär sina finaste kläder och leker på gårdsplanen. Adoptioncentums besök under hösten 2011 bestod som i likhet med deras vanliga rutinbesök på barnhemmet av arrangerde tvådagarsvistelser.
– Adoptionscentrum har inte vidtagit några åtgärder gentemot övergreppen som förekommer på barnhemmet utöver att finsiera en heldags workshop i barnpsykologi för de anställda som i själva verket planerats av en av de män som står för misshandeln. Att de fullföljt en utbildning av personalen är därför en lögn. När Adoptionscentrum även påstår att personal nyanställts, får de det att låta som om det är den personal som misshandlat barnen som blivit utbytt, så är inte fallet. I själva verket är den nyanställda personalen ett resultat av att Secretary vid sitt tillträde avskedade den andel av personalen som motsatte sig hans våld både mot barnen och dem själva.
– När Adoptionscentrum legitimerar sig genom att hävda att MIA ej öppnat ett tillsynsärende rörande deras handlande vilseleder de allmänheten. Detta eftersom allmänheten har uppfattningen att en privat organisation som är under statlig tillsyn är okej i alla hänseenden. Rent juridiskt har däremot MIA ingen rätt att kritisera adoptionsförmedlingar i deras verksamhet utöver den som är relaterad till den administriva adoptionsprocessen. Med detta som bakgrund har MIA ingen befogenhet att gå in i enskilda ärenden eller kritisera deras ställningstagande till Mammus och Secretarys misshandel av barnen. Vad vi egentligen ser är att Adoptioncentrums legitimitet är som tagen ur luften. Det finns ingen som ser till barnens bästa.
