För några veckor sedan höll UNICEF den femte utbildningshelgen för de som är barnrättsinformatörer eller volontärer. Anders L Petterson, som är internationell koordinator hos Nationalkommittéernas samverkansorgan, berättade om hur UNICEF agerar i en kris, med Haiti som exempel.
En föreläsning av det slaget innehåller dyster bakgrundsinformation – så som att tre och ett halv tusen interner på Haiti, många av dem tungt kriminella, kunde rymma med hjälp av jordbävningen. Eller hur skyhöga siffrorna är över hur många amputationer som behövde göras bara de första dagarna efter skalvet. Eller det faktum att fler föräldralösa barn än vanligt rövas bort i sviterna av en katastrof. Eller hur ett mäktigt land ”lägger beslag” på den enda flygplatsen så att framför allt deras viljor och importer prioriteras.
Men det är också värt att uppmärksamma hur fantastiskt mycket som görs av organisationer och auktoriteter i det akuta skedet:
Att först och främst samla information och få en överblick, för att kunna rädda så många liv som möjligt. Att upprätthålla ordning på ett rättvist och respektfullt sätt. Att registrera barn för att försvåra och upptäcka kidnappningar. Man skapar bland annat så kallade child friendly spaces, där barnen är under uppsikt och så snart som möjligt kan återfå vardagens viktiga rutiner, så som fasta måltider och lektioner. (Om lektionerna i fråga så behöver hållas under bar himmel därför att barnen vägrar befinna sig inomhus, ifall det alls finns något värt att kallas för ”inomhus” i närheten.)
Det är också viktigt att inventera och importera förnödenheter så som friskt vatten, verktyg, näringsrik mat, mediciner, kirurgiska instrument och så vidare. Man vill få dit personal med vana och expertis så snart som möjligt. I administrationen av det är det förstås extra viktigt att man gjort den första delen av krishanteringen rätt; det vill säga att man verkligen har en korrekt och välgrundad bild av vad som krävs och hur man ska administrera logistiken så att det inte blir stockningar, ineffektivitet eller missförstånd på vägen.
Något som också förtjänar utrymme när man diskuterar plötsliga kriser är hur man i vissa avseenden kan använda en katastrof – hur stora tragedier den än för med sig – som något av en nystart. Att inte bara bygga upp husen igen, men bygga upp dem på rätt sätt. Att restaurera städerna så att de är bättre rustade nästa gång. I samband med den här sortens kritiska situation hamnar även själva styret av samhället under lupp på ett annat sätt än det annars skulle göra. Folk från andra länder får lättare upp ögonen för problematiken i det drabbade samhället. Hela infrastrukturen kan, med resurser utifrån och ökad information, göras om och göras rätt.
Världen har vare sig sett sin sista naturkatastrof eller väpnade konflikt. Men kanske kan vi efter varje gång bli bättre och bättre på att preventivt motverka skadorna och dämpa följderna.
