Dublinförordningen är det regelverk som avgör vilket land en flykting ska söka asyl i inom EU. Asyl ska enligt Dublinförordningen sökas i det första land som den asylsökande anländer till inom EU. Om den asylsökande tagit sig vidare till ett annat land inom EU efter ankomsten ska personen skickas tillbaka till det land där denne först anlände. Detta gäller dock inte om personen har vistats i det senaste landet i minst sex månader.
Även ensamkommande flyktingbarn skickas tillbaka till det första landet. Dublinförordningen förutsätter att asylansökan i alla länder inom EU behandlas lika, men tyvärr är det inte så praktiken. Flera EU-länder, enligt Rädda Barnen, lever inte upp till de kriterier som ställs upp i EU-lagstiftning och internationell rätt.
I artikel 3.2 i Dublinförordningen finns dock ett undantag som gör att personen inte behöver skickas tillbaka till det första landet och asylansökan istället kan prövas i det land där personen befinner sig även då det inte gått sex månader. Migrationsverket har i enlighet med denna regel beslutat att detta undantag alltid ska tillämpas på ensamkommande barn som först anlänt till Grekland. Dock sker inte detta när barnet kommit till Sverige via ett annat land i EU än Grekland. Detta trots att det kommit flera rapporter om missförhållanden och svårigheter bland annat på Malta.
Vill du läsa mer om problemen för barn med reglerna i Dublinförordningen kan du läsa Rädda Barnens debattartikel och boken ”Till Sverige – asylsökande barn vittnar om Dublinförordningens konsekvenser”. Mer om Dublinförordningen kan du läsa här.
