Idag är det den 25 november 2008, den dag som FN valt ut till internationell dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Det finns de som menar att en sådan dag blir kontraproduktiv; att genom att kasta ljus på problemet ger man misshandlarna mer rum än de förtjänat, kanske stigmatiseras rentav problemet genom att etableras såhär. Andra menar sig vara emot den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor utifrån orimligheten i att ha en sådan dag när ingen av årets dagar uppmärksammar våld mot män.
Båda resonemang har sin logik, men det finns fakta som är så överväldigande att ovanstående beklaganden ändå blir utmanade. För även om det finns misshandlande kvinnor så är den skenande majoriteten av partnermisshandlarna män. De som utsätter män för våld ( ifall man nu skulle inrätta en dag med avsikten att uppmärksamma våld mot män) är också i huvudsak andra män. Idag, den 25 november, är tiotusentals kvinnor misshandlade bara i Sverige, med mörkertal som svider att ens spekulera i.
I genomsnitt dör sexton svenska kvinnor varje år, för att deras nuvarande eller tidigare man inte har kunnat slutat slå. Enligt Amnesty har de flesta kommuner i landet ingen handlingsplan för vad vi gör åt vare sig morden på de här kvinnorna, eller hjälper de som kommer undan med enbart hjärnskakningar, blåtiror, brutna ben och punkterade lungor.
Kvinnomisshandel finns överallt, i samtliga samhällsskikt; från slottet till kojan. I alla åldrar. I alla kulturer. Att en dag om året uppmärksamma det här ämnet är inte i närheten av vad som behövs. Men det är ett litet steg på vägen mot en förändring som är akut nödvändig.
