I botten av Human Development Index ligger ett varmt och växande Etiopien. Härifrån kommer kaffe, spiritualism och ungefär 75 miljoner människor. Över hälften av dem är barn. Dessa blir allt fler, landets organisationer blir fler och den ekonomiska tillväxten ligger på över tio procent. Samtidigt förekommer mycket misär, som inte snabbare når sin lösning av att regeringen utfärdat förbud som slår mot organisationer som arbetar för rättighetsfrågor.
Bland de organisationerna återfinns Hope for Children, och hjälparbetaren Gizamchew Ayka som jag fick träffa när jag besökte Addis Abeba nu i november. Ihop med sina anställda arbetar han med att hjälpa fattiga barn på många olika ledder. Vi tilläts besöka sjukhuset de bygger för kvinnor som ska förlösa, och för deras nyfödda, dagverksamheten där glada, friska femåringar får lära sig komma till nytta i samhället – oavsett om de är flickor eller pojkar, höra om arbetet med gatubarn och skolbarn, barnarbetare och HIV-smittade. ”Let’s work”, säger Gizamchew. ”Let it be done. Our time is now.” Det var ett av de mest inspirerande studiebesök jag varit på i mitt liv.
På Joy Center gör man också arbete som är progressivt, inte bara för landet, utan för hela Afrika, med att integrera barn med autism i samhället. På en solig gård där hunden Chiva lufsar runt och är ömhetslysten, leker och lär barn i alla åldrar kring fonetik, klockan, morgonrutiner, telefonsvarande, finmotorik, schemaläggning. Alla dessa saker som gör att man som egen individ kan få livet att fungera, utan att behöva alltför mycket hjälp. Här blir flera barn, som sannolikt annars inte skulle ha fått bli det, verbala. En vacker dag får de också chansen att betraktas som vuxna.
”Vi ska bygga världsdelens största center för barn med autism”, berättar ledarna för verksamheten och visar mig en karta på den kommande anläggningen. ”Här kommer vi ha all sorts terapi, forskning, socialisering, bibliotek, simhall, psykologi, chansen att ställa seriösa diagnoser.”
Det är ingen händelse att många spännande initiativ av det här slaget hittas i Etiopien, och just i Addis Abeba. Eftersom flera globala organisationer placerar sin afrikanska verksamhet här, och EU bland dem, dras även mindre rörelser hit till staden.
Men det finns mycket kvar att göra. Hiwot Gebeyehu, som är programhandläggare för genus och barnrätt hos landets UNICEF, berättar att det inte finns något institutionaliserat barndeltagande. ”Samhället har inte sett till att fråga unga själva vad de behöver”, säger hon. Men att ett av svaren skulle bli undervisning är lätt att anta – Etiopien har kvar att göra skolgång obligatoriskt.
Vi sitter på en trappa på Italienska skolan, där fler etiopiska barn än landsmän går, och eleverna har en springtävling framför oss. Jag tittar på deras starka, snabba muskler, tänker på det ammande spädbarn vi såg farligt nära motorvägen på vägen hit, och på de svenska barn som går påbyltade i mitt eget hemland. Allihop, samma barn.Och Barnkonventionen, som samma dag fyller tjugofem år, innehåller samma grundläggande, lättbegripliga rättigheter som alltid. De måste bara lämna papperet. Ja, naturligtvis är tiden nu.
