Flera fall har det senaste decenniet erhållit uppmärksamhet i media. Det handlar om situationer där ett barn blivit utsatt för ett uppträdande som utan att vara diskriminering kränker barnets värdighet. Några av de fall som uppmärksammats den senaste tiden har rört ett barn som blivit fasttejpat vid en lyktstolpe av andra barn till barn som har blivit inlåsta i en städskrubb eller utsatt för liknande angrepp. Det handlar dock inte endast om barn som kränker barn utan även situationer där vuxna i form av skolpersonal, kränker barn via handlingar såsom örfilar, personliga påhopp till att som i ett nu aktuellt fall, en förskolelärare som satte en bit tejp för munnen på ett tre år gammalt barn som förskoleläraren ansåg pratade för mycket.
Situationerna är alarmerande dock är det inte situationerna i sig som jag vill lyfta fram utan det faktum att det skett en ökning av antalet anmälningar. Orsakerna till detta kan diskuteras dock kan en möjlig orsak vara den mediala uppmärksamhet som skett. Att barn kränker barn är på inget sätt något nytt och inte heller att lärare kränker barn. Vad som dock lagts till i ekvationen är media som i sin maktposition fått frågan att börja diskuteras i en större krets. När media väljer att belysa fall som rör barn som har utsatts för kränkande handlingar i skolmiljön generar det att frågan lyfts fram, börjar diskuteras och att den till slut hamnar på allmänhetens dagordning. Media har i sin position en enorm makt som gestaltar sig i deras roll som gatekeepers över den information som når allmänheten.
Vad kan man då dra för slutsats av detta? Media har makt att besluta? Makten ligger hos media? Möjligtvis ja på båda påståendena i viss mån men man ska inte förglömma att makten även ligger hos allmänheten och den enskilde. Genom att se till att sprida information bland barn om deras rättigheter och hur de ska gå tillväga ifall de blivit utsatta för kränkande behandling kommer fler anmälningar att kunna ske. Genom att kontinuerligt vidareutbilda lärare och arbeta aktivt mot detta kommer därtill en ökad kunskap infinna sig som på ett tidigt stadium kan upptäcka varningstecknen.
Det finns klarlagt ett behov för denna kunskap dock ter sig utbildningen idag, såväl på grundskols- och gymnasienivå till universitetsnivå, sakna denna aspekt. Juristutbildningen är enbart ett exempel där utbildning i denna fråga borde ske men där barnets rätt hamnar i skymundan. Som synes utifrån den utveckling i antalet anmälningar vi sett; utan vetskap om sina rättigheter kan ingen handling ske, utan grund i en större krets och utan åtgärder kommer inte heller en förändring inträffa. Den enskilde behöver via ökad kunskap lyfta frågan och göra att den hamnar på allmänhetens dagordning, så att den vidare diskuteras och genererar en förändring som bättre skyddar barnens rätt.
Kunskap är makt.
Andrea Hemming
