En samordnad individuell plan, ofta förkortad SIP, är till för att personer som får insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård vid behov ska få hjälp med samordningen av dem. Det här är ovärderligt för patienter och brukare i alla åldrar, men är särskilt viktigt när det kommer till minderåriga som redan har svårare än vuxna att få sina röster hörda.
Oavsett om man möter samordnade individuella planer i sitt jobb eller är en privatperson i behov av en sådan är patientdelaktigheten inte bara A och O, utan också något som lagstadgats. SIP-lagstiftningen från 2010 (som hittas i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen) bestämmer behovet, det vill säga att stödinstanser vid behov ska planera tillsammans. Nästa lagstiftning som kom, från 2018, bestämmer förpliktigandet: att en person som lagts in på en vårdinrättning så som sjukhus eller psykiatrin måste få hjälp med samordningen om den ber om det.
Ändå glöms barn och unga ofta bort, när vuxna – vårdnadshavare som yrkesverksamma – tror att det räcker att de själva för barnets talan. Ofta är det förstås i ren välmening som man vill undvika att ”dra in” barnet. Men barnet är redan indraget i sin vård och behöver få komma till tals i de processer som hör till. Det är dess rättighet och med barnkonventionen som lag sedan 2020 ska lagskyddet ses som dubbelt.
Här är det viktigt med både framförhållning, uppföljning, tydlighet och dokumentation så att unga enkelt kan följa upp arbetet. Men också att barnet verkligen får tid på sig att begripa vad som händer i en viss process och hinna bilda sig, samt kommunicera, sin uppfattning. Även i de bästa av relationer mellan barn och vuxna kan det finnas skilda perspektiv. Därför finns det alltid skäl att efterfråga barnets unika kompetens, det vill säga dess sakkunskap om hur det är att vara just det barnet.
Flexibilitet och tillgänglighet är också nyckelord. Det finns inte skäl att anta att alla barn som har behov eller önskemål bara formulerar dem rakt ut. Det måste finnas tid, förståelse för situationen och en möjlighet att prata utan att föräldrarna hör – lika väl som att föräldrarna är öppna och tydliga mot sina barn snarare än att försöka ”skydda dem”. Däremot kan situationen gärna anpassas efter barnet. Exempelvis behöver det inte vara med på hela möten, bara för att de ska få vara med och tycka om sin vård. De vuxna inblandade kan och bör också prata med barnet inför mötet och sedan se till att ordentligt återkoppla. Det går att skapa delaktighet på många sätt. Här är några exempel på hur delaktigheten kan främjas.
Tips för föräldrar, SIP-koordinatiorer och andra yrkesverksamma när ett barn har, vill ha eller behöver en SIP
- Se till att det etableras tydligt för alla inblandade vem som har vilka ansvar i SIP-arbetet. Se till att alla som ska vara med på ett visst SIP-möte vet vad mötet ska handla om och varför just de ska vara med.
- Berätta tydligt för barnet vad en SIP är.
- SIP-enkäten (där man skriver planen) har lite olika mallar på olika håll i landet. Där kan man lägga in frågor som ”vad tycker barnet?”, ”har barnet varit med på mötet?” och liknande.
- Förklara i förväg för barnet hur dagordningen kommer se ut, så att det själv hinner förbereda sig mentalt.
- Anta inte att någon annan har pratat med barnet.
- Dubbelkolla att barnet själv känner sig vidtalat.
- Se till att ta pauser under mötet och att presentera alla deltagare med namn och funktion för barnet.
- Se och visa filmen Alex får en SIP.
- Ställ alltid frågan: Vem återkopplar till barnet och när?
- Kontrollera att det som sker och bestäms har blivit begripligt för barnet, genom att exempelvis be barnet återberätta det.
- Hos SKR:s verksamhet Uppdrag Psykisk Hälsa finns bra tips och riktlinjer för att jobba med ungas delaktighet i samband med SIP. Läs mer om samordnad individuell plan och om barns delaktighet där. Hos Uppdrag Psykisk Hälsa finns också erfarna kontaktpersoner som man kan ringa och få mer information av, se höger kolumn på deras hemsida.
När en SIP fungerar väl har den många vinster. Bland annat kan överflödig vård av barnet kapas, väntetider för barnet dras ned, barnets förtroende för både vården och vuxna kan öka och resurser hos både vuxna och unga kan värnas. Det kräver alltså lite initialt förarbete, men ger sedan en effektivitet och kvalitet som sparar in tid och ork för alla inblandade.
