Barnkonventionens liv som svensk lag var efterlängtat, men fick en speciell start: När lagändringen trädde i kraft den 1:a januari 2020 hade nedräkningen till Covid 19 redan börjat. Många var de verksamheter runtom Sverige som hade hoppats på att växla upp sitt barnrättsarbete och istället tvingades vänta in direktiv för hur barnrätten nu skulle implementeras. Sådana direktiv har, fortfarande nu i slutet av augusti, till stor del uteblivit. Det är särskilt olyckligt eftersom instruktionerna för hur kommuner, regioner, företag, skolor och civilsamhället ska införliva lagändringen redan innan pandemin varit ganska vaga. Vilka ska egentligen göra barnkonsekvensanalyser, vid vilka tillfällen och hur? Hur ringas barnets bästa faktiskt in? Vad är det, rent konkret, att arbeta med ett barnrättsperspektiv i socialtjänsten, i migrationen, i skolan eller i politiken? Kort sagt: vad innebär den nya lagen i praktiken?
I juni i år skrev 12 av Sveriges största barnrättsorganisationer en gemensam debattartikel (Aftonbladet, 28/6 -20) om hur en allvarlig konsekvens av pandemin är att barn jorden runt blir lidande. Visst tycks unga inte drabbas rent fysiskt av sjukdomen på samma sätt som vuxna, men deras liv påverkas minst lika mycket som andras när samhället vacklar under ett oförutsägbart virus. Författarna till debattartikeln menade därför att pandemin i sig kvalificeras som en barnrättskris, både i fråga om hur barnens omgivning påverkas och hur försöken att hindra smittspridning kringskär deras liv.
Barnadödlighet och barnfattigdom ser ut att öka i världen. Hela 1, 5 miljarder barn har tillfälligt tagits ur klassrummet på grund av skolstängningar. Efter en sådan stängning är risken också större att barn inte sedan återvänder till klassrummet, i synnerhet flickor. Uppåt 25 procent av alla barn i EU är i riskzonen för fattigdom och socialt utanförskap. Våld och övergrepp i hemmet har blivit vanligare under karantänen, även i Sverige. Den som redan levde i social utsatthet tar ytterligare skada vid långvarig social distansering. Det blir också svårare att hänga med i skolarbetet när studier ska göras på distans och de rutiner som skolan stått för – inklusive sådant som att äta en ordentlig lunch – försvinner. När vuxnas hemlöshet, missbruk eller aggressionsproblem ökar sker det på direkt bekostnad av de unga.
Ironiskt – eller praktiskt – nog är alla dessa saker exempel på just vad den lagstadgade barnkonventionen syftar till att motverka. Bland annat uppmanar den till ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet. Barnrätten ska beaktas vid alla bedömningar som görs i mål och ärenden som rör barn. De lite oväntade hindren till trots är det alltså läge att använda oss av konventionen mer ambitiöst än någonsin.
”Sveriges och världens regeringar, ledare i näringsliv och i övriga samhället behöver agera nu”, menar debattartikelns tolv avsändare, ”då denna globala hälso- och samhällskris annars riskerar att omvandlas till en global barnrättskris.” De efterfrågar även handling från beslutsfattares håll i form av ett investeringspaket och en särskild satsning riktad till barn och unga.
Det här är lätta önskemål att ställa sig bakom. Inte minst att det behövs tydligare instruktioner från den svenska regeringens håll om vilka som ska göra vad för att levandegöra barnkonventionen, något som är särskilt relevant nu när barn är särskilt utsatta. Men redan innan sådana instruktioner kommer kan sådant som användandet av barnkonsekvensanalyser vara till stor nytta för både makthavare och praktiker, vad gäller både akuta och långsiktiga frågor. I princip alla samhällets institutioner och verksamheter påverkar på något sätt unga. Det finns inget skäl för någon av dem att sitta på händerna i väntan på statliga direktiv, hur behövliga sådana än må vara. Frågan som oavsett och alltid behöver ställas vid verksamheters beslut är: hur påverkas de unga? Svaret ska tas fram med hjälp av unga själva, för att sedan både dokumenteras, förankras och kunna återbesökas.
Frågan om hur vuxnas beslut påverkar barns liv är egentligen inte särskilt svår att ställa sig. Låt oss därför utan dröjsmål göra det och – pandemi eller ej – inte sluta med det.
