I Sverige lever runt två miljoner barn. Men trots att landets unga sedan trettio år har haft ett skydd i form av – den av landet tidigt ratificerade – barnkonventionen innebär det inte att de har skyddats tillräckligt av lagen. ”Barns rättigheter har inte fått tillräckligt genomslag”, som jämställdhetsminister Åsa Lindhagen fastslår i Dagens Nyheter, 31/12-19.
Sedan barnkonventionen blivit lag, den 1:a januari 2020, får det här en chans att förändras. Från och med nu likställs konventionen nämligen med lagar i stil med föräldrabalken, utlänningslagen och socialtjänstlagen. (Till exempel behöver beslut rörande skolan nu tas med hänsyn till både skollagen och barnkonventionen och beslut inom socialtjänsten tas med hänsyn till både socialtjänstlagen och barnkonventionen.) För första gången kommer barnkonventionen också gå att åberopa i domstol.
Barns rättigheter ska komma att beaktas på ett helt nytt sätt i offentlig verksamhet, men dessutom faller ett mer genomgripande ansvar på Sveriges hela vuxensamhälle vad gäller att att kunna de här frågorna och att tillämpa den kunskapen – oavsett om ens påverkan på barn är direkt eller indirekt.
Några sätt att levandegöra barnkonventionen är att utbilda sig i barnrätt, se till att de barn man kommer i kontakt med får enkel och tydlig information om sina rättigheter och att tillämpa det som kallas för barnrättsperspektiv. I en verksamhet är det också viktigt att använda barnkonsekvensanalyser vid viktiga beslut och att fördela resurser så att det kommer unga till gagn. Utöver praktiska åtgärder handlar barnrätt om att mentalt växla om till att se barn som rättighetsbärare snarare än skydds- eller välgörenhetsobjekt.
Barnkonventionen till lag är alltså inte en fråga om ett arbete som avslutas, utan arbete som ska inledas och växlas upp. Ändå visade en omfattande kartläggning från organisationen BRIS nyligen på att nästan varannan svensk kommun saknar en plan för hur de ska förverkliga bankonventionen nu när den blivit lag. Flera svarade att de helt enkelt inte visste.
När runt 200 000 barn lever i hem med våld och barn i Sverige drabbas av övergrepp, exploatering, ojämlik utbildning, hedersvåld, hemlöshet och ojämställdhet kan det inte finnas några frågetecken kring hur viktigt det är att landet, lokalt som nationellt, växlar upp. Det vill säga att samhällets institutioner och aktörer skaffar sig ambitioner, beredskap och öronmärkta medel för att kunna tillämpa barnrättskunskap. Det gäller både verksamheter så som socialtjänst, sjukvård och kriminalvård samt förskolor, skolor, fritidsverksamheter, näringsliv och myndigheter, för att nämna några. Alla vuxna har någon påverkan på barn och steg 1 är att identifiera den.
Idag pågår ett spännande arbete med kunskapslyft från regeringens håll, med Barnombudsmannen vid rodret, och sakta kan vi vänta oss tydligare riktlinjer på nationella, regionala och verksamhetsspecifika plan. Det här är brådskande för exempelvis de kommuner som uppenbart inte känner sig rustade för uppgiften, men även för var och en vars beslut påverkar barns liv.
Barnrättsorganisationen UNICEF har listat tre extra viktiga områden för barnrättsfrågan i Sverige idag:
- Att barns rättigheter integreras i centrala politiska beslutsprocesser.
- Att kompetensen stärks hos alla vuxna som på något vis arbetar med barn.
- Att unga själva får god kunskap om sina rättigheter och i större utsträckning involveras i beslut som rör dem.
Det är lång väg kvar tills varje barn i Sverige fått sin röst hörd och sina rättigheter tillgodosedda. Men sedan några veckor tillbaka har den vägen börjat få en rejält förbättrad belysning.
