I år firar FN:s konvention om barnets rättigheter 20 år. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989 och är idag formellt bekräftad av nästan alla världens stater.
Dess fyra grundpelare är att alla barn har samma rättigheter, att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut, att alla barn har rätt till liv och utveckling samt att alla barn har rätt att säga sin mening och få den respekterad.
Flera av oss som volontärarbetar för UNICEF och ECPAT är med i uppstartsgruppen för det firande som ligger i vardande. Förutom de praktiska åtaganden som hör dit ger det oss också en grund åt debatter. Det kan knappast bli enbart blåsorkestrar och konfetti av det hela, när tjugo år har gått och sju av tio svenska elever fortfarande inte känner till barnkonventionen. När över sjuttio miljoner unga inte får gå i skolan överhuvudtaget, när trafficking och barnsexhandel blir allt mer utbrett, barnsoldater tränas upp i skrivande stund och det finns över hundra miljoner gatubarn.
Det är lätt att säga att ovanstående tragedier måste lösas genom politiska beslut på hög nivå, och att man som privatperson är maktlös och därmed ansvarslös. Men vi är såklart varkendera. Att lämna politiken därhän och istället lägga bördan på hjälporganisationer, media eller finansvärlden är inte heller svaret.
Nu när barnkonventionen fyller år, låt oss då fira saker som daghem, barnombudsmän, subventionerad vård för minderåriga och juridik som inkluderar barnperspektivet. Fira att det ska mycket till för att förneka en svensk flicka eller pojke rätten till studiematerial, tak över huvudet eller mättnad. Men måtte också tjugoårsjubileet blir ett vägskäl där makthavare, media och civila tar tveklös ställning till ifall vi vill ha kvar de skändningar av barns rättigheter som pågår dygnet runt. Och om svaret är nej – var börjar vi med det radikala, ögonblickliga arbetet?
