Det torde inte ha undgått någon att det sedan arabiska våren har pågått konflikter i Syrien som skördat många liv. Barnrättsorganisationer som UNICEF, Plan International och Rädda Barnen är ihärdiga i sitt informationsarbete, men som så ofta förblir barnperspektivet ändå begränsat i vanlig media. Frågan måste ställas i större utsträckning än den hittills har gjort: Hur drabbar striderna landets barn?
Aron Lund har skrivit boken Drömmen om Damaskus och är frilansande journalist, krönikör och föreläsare, ofta inom frågor som rör Mellanöstern. Här svarar han på våra frågor om våldet i Syrien.
Det syriska inbördeskriget är komplext och präglas av flera olika konflikter, varav somliga ligger utanför nationsgränserna. Sedan år 2000 är staten styrd av president Bashar al-Assad som leder Baathpartiet och efterträdde sin far, Hafez al-Assad, efter att han styrt landet i trettio år. När revolterna i arabvärlden nådde Syrien i mars 2011 möttes de med brutalt våld av Assads regim. Många tillfångatogs, torterades och dödades, däribland mängder av barn. Sedan dess har det pågått både politiska konflikter mellan rebellerna och regimen samt religiösa konflikter mellan byar eller klaner.
Den 26 februari i år (2012) röstade medborgarna fram en ny konstitution för Syrien. Den skulle bland annat innebära ett flerpartisystem, vilket enligt regimen skulle bli slutet på enpartistyret. Ungefär hälften av de syrier som hade rösträtt gick till valurnorna, där nästan 9 av 10 röstade för den nya konstitutionen. Men många kallade omröstningen för en skenmanöver, menad att få tyst på rebellerna, och oavsett regimens avsikt har striderna inte minskat.
Syriska barns situation
Sedan protesterna mot president Assad började under våren förra året har det skett många grova övergrepp mot barn och kränkningar av barns rättigheter. I juni 2012 bekräftade FN-observatörer i Syrien att regimen utnyttjar barn i sin krigsföring, till exempel som mänskliga sköldar. Även FN:s årliga rapport om barn i väpnad konflikt berättar om de skändningar av barn som fortsätter att pågå i Syrien trots att världssamfundets blickar är riktade mot landet sedan över ett år tillbaka.
Många tusentals barn befinner sig på flykt undan oroligheterna. De barnen är i akut behov av vård, vatten och sanitet, men även rehabilitering, trygghet och utbildning. En del av dem söker skydd i Syriens grannländer. I juli i år fanns det enligt UNICEF så många som 86 000 syriska flyktingar bara utanför landets gränser, varav hälften var barn under 18 år. Allt som allt är hundratusentals syrier, majoriteten av dem unga eller föräldrar, på flykt från sina hem.
För att bättre förstå den här barnrättskatastrofen har vi vänt oss till mellanösternkännaren Aron Lund.
– Det har ju förekommit flera attacker där barn har drabbats av våldsamheterna i Syrien, ibland för att de själva varit måltavla. Ett par exempel är den massaker på femtio barn som ägde rum i Homs i maj i år och den tortyr som utfördes på barn som skrivit oppositionella slagord på en skolvägg ungefär ett år tidigare. Är det här våldet mot barn en del av en strategisk krigsföring, på samma sätt som exempelvis våldtäkter av kvinnor i Kongo använts för att lamslå ett samhälle, eller är det ren kulturell och social avsky?
– Det är nog framför allt det senare. Man måste komma ihåg att inbördeskriget i Syrien består av många lokala strider; klankonflikter, konflikter mellan byar med olika religioner och så vidare. Morden på barn är inte främst något som görs på order av regimen. Däremot fanns det ett fall där ett barn dödades som kom att få stor symbolik. Det var mordet på Hamza al-Khatib, en trettonårig pojke som kidnappades från en demonstration av säkerhetstjänsten och torterades hämningslöst till sin död. Han har spelat en stor roll inom rebellrörelsen, hans ansikte är ofta synligt på flaggor i demonstrationer och hans namn används mycket. Att uppmärksamma hans mord är också ett sätt för oppositionen att visa omvärlden hur illa regimen behandlar sitt folk.
– Vad gäller tortyren av skolbarnen som skrivit på väggen så var det just den händelsen som fungerade som startskott för upproret, då under våren 2011. I staden Daraa sprejade några skolbarn slagord mot regimen på en skolvägg. Snart därefter arresterades de och sägs bland annat ha misshandlats och fått sina naglar utdragna. Deras familjer gick till guvernören i provinsen och sedan till den politiska säkerhetstjänst som gripit barnen. När de då möttes av ännu fler kränkningar tog de hjälp av en moské. Två veckor efter att barnen arresterats organiserades, med moskéns hjälp, den första demonstrationen mot regimen, som möttes med våld. Detta ledde till begravningar som också stördes och skändades. Så fortsatte det och folk började gå ut och strida mot regimen, ofta efter bönen på fredagarna, för att sedan begrava sina döda under veckan och gå ut i ny strid nästföljande fredag.
– Folk var rädda och rasande. Inbördeskriget hade blivit och förblir ett faktum. Även regimen är rädd. Om den faller, vad händer då med deras familjer, förmögenheter och byar? De har ryggen mot väggen och inget att förlora.
– Idag anslöt sig Syriens premiärminister till oppositionen. Hur stor effekt har den sortens dramatiska händelser på konflikterna?
– Det försvagar förstås regimen utåt sett, men inte nödvändigtvis i så stor grad som man skulle kunna tro. Premiärministern har inte haft en avgörande post i den syriska regimen, snarare är det gruppen av säkerhetschefer, familjemedlemmar, militär, vänner, klanfränder och så vidare runt presidenten som har nyckelrollerna.
– I viss mån kan premiärministerns avsked – vilket väl snarast är ett förklätt avhopp – även försvaga delar av den opposition som han nu har anslutit sig till. Den är så pass splittrad att deltagarna i den långt ifrån vill samma sak. Vissa utomstående parter (så som USA, Qatar, Turkiet eller Saudiarabien) som sponsrar oppositionen via olika grupper eller personer kan nu till exempel välja att stödja den forne premiärministern istället för den grupp eller person de tidigare har försett med underrättelse, vapen eller vad det nu må tänkas vara. Det kan ju komma att missgynna andra parter i oppositionen.
– Varför stöttar länderna du nämnde de syriska rebellerna?
– Av skilda skäl, men det handlar mycket om religiösa konflikter med den syriska regimen och att de har andra politiska intressen än den. De länderna jag nämnde enas i kampen mot en gammal fiende. Även Frankrike och i viss mån Storbritannien stödjer oppositionen. Först hoppades dessa länder inte egentligen på att regimen skulle falla, utan att den skulle förändras och att det skulle tillkomma reformer som gjorde att styret av landet förbättrades. Men i juli 2011 började man förstå att något sådant inte skulle hända och då krävde man istället gemensamt Assads avgång. Ryssland och Kina är några av de länder som istället stöttar den syriska regimen.
– Hur har FN reagerat på konflikterna i Syrien?
– FN är som organisation väldigt låst av att det finns en konflikt i säkerhetsrådets topp, mellan Ryssland och Kina å ena sidan och USA, Storbritannien och Frankrike å andra sidan, det vill säga de länder som sitter permanent i FN:s säkerhetsråd. Eftersom alla dessa kan lägga veto så motarbetar de varandra och ibland kan det tyckas som att inget blir gjort. USA och de övriga länder som är för oppositionen lägger resolutionsförslag (så som sanktioner mot regimen eller krav på Assads avgång), vilka de som är för regimen sedan skjuter ned. Det enda man har lyckats komma helt överens om i säkerhetsrådet är vikten av att sätta in en observationsgrupp med uppdraget att medla mellan regim och rebeller. Denna sattes in med Kofi Annan som FN-sändebud, men den har i princip inte haft någon effekt och Annan sa dessutom upp sig från uppdraget för bara några dagar sedan.
– Om rebellerna vinner försvinner Bashar al-Assad från sin post och Baathpartiet försvinner också. Men vilka risker väntar därefter det syriska folket?
– Det kluriga i Syrien – vilket hänger samman med att det finns så många religiösa minoriteter och att det religiösa väsendet i sin tur är så kopplat till politiken – är att man inte självklart kan börja på ny kula ens om presidenten skulle störtas. Den syriska militärapparaten och säkerhetsapparaten är så nära sammanflätat med presidentfamiljens öde att om den faller så faller troligen alltihopa.
– Vad jag tror håller på att hända är att den syriska regimen försvagas bit för bit, men den syriska staten, nationen, försvagas i en mycket snabbare takt. Landet faller sönder i enklaver. Det finns så många religiösa fientligheter och en förlorad kontroll över områden och gränser, särskilt sunnimuslimska områden. Det här sönderfallet leder ju inte heller nödvändigtvis till att det uppstår ett nytt styre i de områdena. Rebellerna har ingen gemensam struktur, utan när regimen körs ut på en viss plats blir det den lokala milisbefälhavaren, en rik affärsman eller en religiös ledare från moskén som tar över makten där. Det händer på många platser i landet eftersom det inte finns någon enad oppositionsledning.
– Det är ju också vad vi börjar se i själva regimen – exempelvis i och med premiärministerns avhopp/avsked idag – att ett sönderfall har börjat, att landet fragmentiseras. Det är naturligtvis det sämsta tänkbara för alla inblandade. Det är ingen som vinner på ifall Syrien faller sönder.
– Vilket är den troligaste formen av nästa styre i så fall?
– Inget, vill jag tyvärr nästan säga. Ett milisvälde. Redan nu är regimen väldigt lik en milis. Den kan fortsätta hissa sina flaggor och utfärda sina pass, men om inga behandlar den som en regering – är det fortfarande en regering då? Det är dessutom så många andra länders konflikter som också halvt utspelar sig i och kring Syrien, vilket gör det ännu svårare för landet att få ett nytt och stadigt styre.
– Om Assad störtas, lönnmördas eller liknande kan regimen säkert skaka fram en mer aptitlig frontfigur, någon affärsman eller så. Men det är svårt att se framför sig en ledare som skulle lyckas ena hela Syrien idag. Snarare kommer det uppstå flera småregimer i landet och även det kan ta flera år. Men det är ditåt det barkar just nu. Jag hoppas att man ska kunna medla fram ett fredsförslag innan dess.
– Verkligen. Deltar kvinnor i några av de här striderna?
– Värnplikten gäller formellt bara män, men det finns kvinnliga soldater i någon funktion. När jag bodde i Syrien såg jag kvinnor i uniformer, vilka har olika paramilitära funktioner för regimen. Jag tror inte att många kvinnor är med och slåss eller att de är en del av gerillan, men det finns förstås många kvinnor i oppositionen. Särskilt synliga var de när oppositionen fortfarande var förhållandevis städad, då den ägde rum inom kulturen, via det skrivna ordet, fredlig aktivism och så vidare.
– Enligt UNICEF var det nu i juli, det vill säga för bara någon vecka sedan, 86 000 syrier som var på flykt från sina hem. Av dem var hälften barn under arton år. Det är en väldigt stor andel?
– Ja, cirka 40 procent av syrierna är under arton så det låter logiskt. Att siffran för antalet unga flyktingar är så hög kan också ha en del med just värnplikten att göra. Killar i sjuttonårsåldern vet om att de är på väg att tvingas till militärtjänstgöring, vilket för många innebär dels livsfara och dels att behöva skjuta på dem som de själva stödjer. De vet inte vad som kommer hända ifall de flyr heller, ska de då riskera att bli skjutna som desertörer eller kommer man kanske jaga deras familjer? När sonen måste fly behöver ibland hela familjen följa med. Alla blir flyktingar.
– Använder man minderåriga soldater i striderna och i så fall i vilken utsträckning?
– Ja, det förekommer. Värnpliktsåldern till den officiella armén är arton år och den lär hållas hyfsat väl från regimens håll. Däremot har vissa rebellgrupper anklagats för att använda sig av barn och det är inget de har förnekat heller, utan det har stoltserats med filmer där tolvåringar håller i vapen och så. Samma sak kan säkert gälla miliser på regimsidan. När det kommer till religion, klan och släktband är det så krasst att om du har en liten by med tiotalet familjer som stödjer regimen så ges varje kille över femton ett vapen. Det kan beskrivas som tvångsrekrytering, eller ett socialt tvång, men oavsett vad man kallar det är verkligheten den att barn strider och dödas.
