Hjälp oss, kriget har gjort oss så fattiga, säger Esther Munyerenka från Panzisjukhuset i Bukavu.
I krigets DR Kongo så innebär det en stor risk att vara kvinna. Mellan 200,000-500,000 kvinnor har blivit våldtagna i landet. För snart ett år sedan diskuterades detta i Sickla, där filmvisningen av Kvinnornas krig ägde rum. Ett diskussionsämne lika aktuellt för ett år sedan, som idag.
Vi samlades uppemot hundra personer på Dieselverkstaden i Sickla den andra februari 2010 för att se premiären av dokumentären Kvinnornas krig gjord av journalisten Marika Griehsel på uppdrag av organisationen Kvinna till Kvinna. Nästan exakt ett år sedan idag. Filmen handlade om mötet mellan kvinnor från Balkan och DR Kongo våren 2009 och tar upp systematiska massvåldtäkter mot kvinnor under kriget Balkan på 1990-talet samt våldtäkterna som sker och har skett mot de kongolesiska kvinnorna sen mer än tio år tillbaka i tiden. De systematiska massvåldtäkterna fungerar som vapen i krigsföringen, eftersom hela samhället faller samman när kvinnorna skadas fysiskt och psykiskt.
Mötet mellan kvinnorna från Balkan och DR Kongo – ett möte där kvinnorna delar samma historia av sexuellt våld – är grunden till filmens innehåll. Filmen utspelar sig i DR Kongo och Mira Vilusic från Bosnien besöker landet för att prata med kvinnorna om situationen.
Under Balkankriget våldtogs uppskattningsvis 20,000 kvinnor. Och nu så talas det om så många som 200,000-500,000 våldtagna kvinnor i DR Kongo. Av de 40 kvinnor som våldtas varje dag i östra DR Kongo så är hälften barn.
De skyldiga till massvåldtäkterna i landet sägs främst vara milisen Interhamwe som består av huturebeller som flydde över gränsen till östra DR Kongo efter folkmordet i Rwanda.
Och i östra DR Kongo, norra och södra Kivu, pågår just nu kriget där de stridande parternas intressen ligger i kontrollen av DR Kongos stora naturtillgångar. Till dessa naturtillgångar hör bland annat Coltan. En metall som används i våra datorer och mobiltelefoner och som bland annat Sverige och andra västerländska länder importerar.
De omfattande konflikterna i Kongo har pågått sedan 1998 och hårdast drabbas kvinnorna.
– Kvinnorna kan bli våldtagna igen, de får ingen chans att gå vidare, kriget tog slut i Bosnien men det bara fortsätter och fortsätter i DR Kongo, säger Mira Vilusic under panelsamtalet efter filmvisningen. Hon arbetar som psykolog i Bosnien och är en av huvudpersonerna i filmen. Mira Vilusic besökte Panzisjukhuset i DR Kongo dit kvinnor kommer för att få sina underliv lagade efter de omfattade övergreppen de utsatts för, men också för att få psykisk hjälp och stöd. Kvinnorna våldtas och misshandlas, ibland så omfattande att deras underliv skadas för alltid. Deras familjer mördas och barnen tvingas titta på medan rebeller eller armésoldater eller andra beväpnade grupper förgriper sig på kvinnorna.
Många kvinnor blir gravida av övergreppen. Barnen som sedan föds blir ofta gatubarn till följd av skammen kvinnorna känner.
En av de som arbetar på det kända Panzisjukhuset där kvinnorna får hjälp är Esther Munyerenka som också var på plats på Dieselverkstaden. Intrycket av styrka och hopp var närvarande under panelsamtalet trots att hon pratade om den misär hon får möta varje dag.
-Just nu så hjälper vi kvinnorna så de kan ha ett normalt liv, men så åker de hem och blir våldtagna igen. Flera gånger. Såret öppnar sig igen. När man är sjuk så kan man ta aspirin, men den botar inte sjukdomen. Och man försöker då hitta orsaken till sin sjukdom. Samma sak gäller i DR Kongo. Vi måste gå till rötterna på problemet och vi vet att det är Interhamwe som begår dessa brott.
Samtliga i panelen är överens om att det som krävs för att få massvåldtäkterna att upphöra i DR Kongo är fred. Men fortfarande finns det en efterfrågan på DR Kongos naturtillgångar som göder konflikterna och därmed de stridande grupperna. Lena Ag, generalsekreterare på Kvinna till Kvinna, tror att förändring kan ske genom att stödja kvinnornas kamp. Att se kvinnorna som subjekt och inte bara offer och tro på förändring av den långa konflikten.
Hon säger att vi alla måste prata, prata och prata och att hela svenska befolkningen har ett ansvar att engagera sig. Mira Vilusic håller med.
– Världens ledare måste bli mindre döva och blinda och se vad som händer. Vi kan inte sova lugnt förrän detta fått sitt slut.
Esther Munyerenka ber att få micken en sista gång innan samtalet avslutas och säger mellan tårarna:
– Hjälp oss, vi lider så. Kriget har gjort oss så fattiga.
Och här står vi idag. Ett år senare efter det att panelsamtalet och filmvisningen ägde rum i Sickla. Prata, prata, prata, fortsätt informera om vad som händer i DR Kongo. För massvåldtäkterna och de systematiska övergreppen på kvinnor och barn fortsätter. Under nyårsafton 2010 våldtogs ytterligare 33 kvinnor i Södra Kivu regionen.
