Sedan 1945 har det varit 150 väpnade konflikter i världen. Idag pågår 30 av dem och huvuddelen av dem är relaterade till inbördeskrig. Häromdagen fick jag lära mig något från Röda Korset som är både förvånande och förfärande:
Under första världskriget var antalet civila dödsoffer cirka 5%. Det vill säga, 95% av krigets offer var militärer som stupade ute på fältet. Under andra världskriget var antalet civila dödsoffer cirka 50%. Med tanke på att det var ett krig som i stor utsträckning gick ut på att utplåna med den makabra avsikten att ”förädla” hade man nästan kunnat vänta sig att siffran skulle vara ännu högre.
2008 är 95% av dödsoffren i väpnade konflikter civila. De 95% som alltså brukade vara militärer är idag de som inte egentligen har något alls med striden i fråga att göra. De var bara hemma eller på jobbet.
De var bara på fel plats, men av rätt anledning.
Hur har det gått till att krigsföringen har utvecklats på det sättet? Hur har det fått gå till? Jag vill inte tro att det är ett tecken på att människan har blivit mer fientlig eller urskillningslös. Men det finns inte många andra lugnande förklaringar till hands. Sedan 1945 har vi utvecklat vårt krigande i termer av kemiska vapen, strategier och så vidare. Men vad hände med medmänskligheten på vägen?
En av överlevarna från Förintelsen har citerats många gånger efter att han sagt: ”Jag har sett gaskammare byggda av utbildade ingenjörer, människor förgiftade av erfarna läkare och barn bli skjutna av universitetsstudenter. Utlärande av vetenskap måste gå hand i hand med utlärande av respekt. Kunskap är ingenting värt utan medmänsklighet. Den är rentav farlig.” Sedan han uppmanade omvärlden till detta har siffran på civila dödsoffer ökat med ytterligare 45%.
