Flickors skolgång är en viktig fråga när det gäller att jämna ut klyftor mellan fattiga och välställda. Att kvinnor inte prioriteras lika mycket som män inom många områden är gårdagens nyheter, men det vad som kanske inte är det är att det inte bara är kvinnornas förlust.
Enligt en studie som Världsbanken gjort i 65 länder är det dyrt – riktigt dyrt – att neka flickor deras utbildning. På grund av den skeva könsfördelningen i klassrummen går utvecklingsländerna miste om 92 miljarder dollar i ekonomisk tillväxt, enligt Världsbanken. Med tanke på att den summa som årligen betalas ut i bistånd ligger på 103 miljarder dollar är det ganska extrema siffror. För att inte nämna hur makabert det är att det kostar nästan lika mycket att negligera flickors skolgång som de pengar som privatpersoner, företag och organisationer donerar just för att stoppa den sortens problem.
Idag finns det strax över 120 miljoner barn som inte går i skolan. Etthundratjugo miljoner barn.
Det vill säga, för tillfället är de barn, och det hade förstås varit väldigt behändigt om de alltid kunde förbli barn, med låga röster och begränsat inflytande. Det är så förtryck arrangeras. Problemet är att om bara några år är de vuxna och då kommer de inte vara lika lätta att fösa åt sidan. Ifall vi inte tänker ta hänsyn till den kunskap vi nekar 120 miljoner barn borde vi åtminstone ta hänsyn till det direkta hot som 120 miljoner negligerade vuxna skulle kunna utgöra.
Av de här 120 miljoner människorna är det 65 miljoner som är flickor.
Det finns flera anledningar till varför det är fler som sätter sin son i skolbänken än sin dotter. Ett av de vanligaste är att dottern inom en inte alltför avlägsen framtid ska giftas bort. Hon behöver inte vara välutbildad för att bli en god hustru, däremot har man god nytta av en son som stannar kvar i familjen och lär de andra att läsa och skriva. Ifall man bara har råd att ha 1 barn i skolan tenderar man att välja pojken, eftersom att kulturen leder föräldrarna att tro att han har bättre förutsättningar för att ta in informationen. Flickorna behövs dessutom hemma för att ta hand om syskon och hjälpa till i hushållet.
Men att satsa på även döttrarnas skolgång är att ge dem och familjen en bättre hälsa, att göra dem till bättre mödrar, att förbättra deras matvanor, att minska risken för barnarbete och misshandel, att ge dem större kontroll över sina liv på ett sätt som gynnar samhället de lever i. Och inte minst: Utbildning har ett direkt resultat när det kommer till att minska HIV. Utbildade flickor förstår varför man behöver skydd, och de uppmuntras att kräva det skyddet.
Att alla barn, oavsett kön, ska ha rätt till utbildning handlar inte om att klappa på huvudet och vara snäll. Det är en fråga om att se barn som rättighetsbärare och resurser.
